Molly gjorde entré
På natten till den 27:e Maj vaknande jag av att det gjorde så ont i magen.
Jag hade inte haft några förvärkar eller känt av någonting innan, så jag var inte alls säker på att det var riktiga värkar.
Istället sprang jag på toaletten och spydde i nån timme, tills smärtorna blev värre och värre..
Phili pringde sjukhuset och sa att vi var inte helt säkra, men värkarna KAN ha satt igång (hade ju faktiskt gått 7 dagar över tiden) De sa att vi skulle ta det lugnt, jag kunde ta 1 g panodil och kanske en varm dusch? Så skulle det kännas bättre..
Så jag lägger mig i duschen och försöker slappna av,,det var faaan svårt kan jag tala om. Fii faaan vad ont det gjorde! Som om hela kroppen krampade och man skakade så mkt för alla muskler spändes, men duschen gjorde det lättare att kunna slappna av. Helt plötsligt går vattnet och det känns som om jag bara vill pusha!
Då ringer vi sjukhuset igen och de säger att vi ska åka in. Värkarna startade runt halv 4 och nu är klockan kvart i 7 däromkring så allt har gått supersnabbt. Man har ju jämt hört om folk som väntar i fleeera timmar hemma och sen tar några timmar till på sig att föda på sjukhuset, så vi trodde att jag hade gått om tid på mig..
Jag tänkte också, ska det här bara vara börjarn på en 17 timmars förlossning, så överlever jag fan inte!
Efter lite möda och besvär lyckas jag gå ner dem 3 trapporna från lägenheten och ut till bilen, vi kör och är framme på 10 min. Sen går vi in på akutgången, men hittar ingen så vi bestämmer oss för att leta upp födelseavdelningen själva, för jag bara vägrar vänta.
På väg till rätt avdelning får vi stanna upp några gånger där jag håller i Philip och stönar ljudligt mig igenom några värkar (där var jag tydligen på väg att föda gående fick jag reda på sen) Så tillslut hittar vi rätt och möter den barnmorska jag har gått på konsultaion hos hela tiden! Hon är supersöt och jag var så glad att det var hon som tog emot oss.
"Men åååh, var synd att ni kommer NU..Mitt pass slutar om en halvtimme ,då hinner jag inte vara med om er födsel!"
Så hon skulle bara undersöka mig i ett undersökningsrum för att se hur långt jag var på väg.
Så jag får av mig byxorna och hon säger " Men Karin!, Du är ju påväg att föda NU!" Så sa hon till Philip att hämta hjälp.
Vid nästa värk så trycker du på säger hon sen. Ok, så nästa värk kom och jag tryckte till och plopp, så var hon ute! En värk och rätt där i undersökningsrummet. Haha..vi hann ju inte fatta nåt! Båda rörd till tårarna satt man där men en liten bebis i famnen,,
Så gick det till när Molly kom till världen, ivrig som fan på att möta världen helt enkelt!
Fick ett kort med födelse information på där står det:
Ankomst 7:20
Födsel: 7:26
Jag hade inte haft några förvärkar eller känt av någonting innan, så jag var inte alls säker på att det var riktiga värkar.
Istället sprang jag på toaletten och spydde i nån timme, tills smärtorna blev värre och värre..
Phili pringde sjukhuset och sa att vi var inte helt säkra, men värkarna KAN ha satt igång (hade ju faktiskt gått 7 dagar över tiden) De sa att vi skulle ta det lugnt, jag kunde ta 1 g panodil och kanske en varm dusch? Så skulle det kännas bättre..
Så jag lägger mig i duschen och försöker slappna av,,det var faaan svårt kan jag tala om. Fii faaan vad ont det gjorde! Som om hela kroppen krampade och man skakade så mkt för alla muskler spändes, men duschen gjorde det lättare att kunna slappna av. Helt plötsligt går vattnet och det känns som om jag bara vill pusha!
Då ringer vi sjukhuset igen och de säger att vi ska åka in. Värkarna startade runt halv 4 och nu är klockan kvart i 7 däromkring så allt har gått supersnabbt. Man har ju jämt hört om folk som väntar i fleeera timmar hemma och sen tar några timmar till på sig att föda på sjukhuset, så vi trodde att jag hade gått om tid på mig..
Jag tänkte också, ska det här bara vara börjarn på en 17 timmars förlossning, så överlever jag fan inte!
Efter lite möda och besvär lyckas jag gå ner dem 3 trapporna från lägenheten och ut till bilen, vi kör och är framme på 10 min. Sen går vi in på akutgången, men hittar ingen så vi bestämmer oss för att leta upp födelseavdelningen själva, för jag bara vägrar vänta.
På väg till rätt avdelning får vi stanna upp några gånger där jag håller i Philip och stönar ljudligt mig igenom några värkar (där var jag tydligen på väg att föda gående fick jag reda på sen) Så tillslut hittar vi rätt och möter den barnmorska jag har gått på konsultaion hos hela tiden! Hon är supersöt och jag var så glad att det var hon som tog emot oss.
"Men åååh, var synd att ni kommer NU..Mitt pass slutar om en halvtimme ,då hinner jag inte vara med om er födsel!"
Så hon skulle bara undersöka mig i ett undersökningsrum för att se hur långt jag var på väg.
Så jag får av mig byxorna och hon säger " Men Karin!, Du är ju påväg att föda NU!" Så sa hon till Philip att hämta hjälp.
Vid nästa värk så trycker du på säger hon sen. Ok, så nästa värk kom och jag tryckte till och plopp, så var hon ute! En värk och rätt där i undersökningsrummet. Haha..vi hann ju inte fatta nåt! Båda rörd till tårarna satt man där men en liten bebis i famnen,,
Så gick det till när Molly kom till världen, ivrig som fan på att möta världen helt enkelt!
Fick ett kort med födelse information på där står det:
Ankomst 7:20
Födsel: 7:26
Haha...ja, hon verkar helt klart veta vad hon vill :-)
Och jag är så glad att äntligen få höra om en (så gott som..)trevlig förlossningshistoria...thank u thank u :-P